"... ta med en anhörig"

Del 1. Måndag 3 oktober 2016 kl 11:51:
- Hej, det är från Kvinnokliniken.
- Ja, hej?
- Du har fått en tid hos dr M.K. imorgon klockan 9:45 för att diskutera provsvaret.
- Jaha... okej... jag ska bara notera här.

Jag hade frågan på tungan: varför ett samtal med läkaren, på plats på sjukhuset. Varför inte ett telefonsamtal. Det var ju bara ett rutinprov som togs i samband att jag sökte för mina kraftiga mensblödingar. Visserligen verkade de börja avta men en dag blevjjag tvungen attjag gå hem från jobbet för det blödde igen byxorna. Några tabletter skulle väl få ordning på det.

Men jag frågade inte. En känsla sa mig att jag inte hade fått något svar och då var det bättre att inte veta.

- Ja, det är viktigt att du kommer. Och det är bra om du kan ta med dig en anhörig.

Där var det.

Bekräftelsen på den första känslan.

Adrenalinet rusade under några sekunder som sockerdricka i kroppen.

Sedan ringde jag min syster.

FORTSÄTTNING FÖLJER 》》》

Väntan

18 oktober 2016: Idag ser min läkare bilderna från datortomografin. Enligt min kontaktsköterska ska läkaren ringa mig idag. Nu är det riktiga oron här till slut. Mitt lugn och oberördhet var för goda för att vara sanna.

Jag har mejlat kontaktsköterskan som mejlade tillbaka att dr M.K skulle ringa mig senare på dagen.

Det gör hon inte. Vid 20-tiden slappnar jag av. Jag behöver inte uppleva ett dåligt besked. Inte idag.

Out of the woods

Idag är det den 25 februari 2017.

Igår var jag på andra kontrollbesöket efter operationen som var i slutet av oktober 2016. Allt ser bra ut. Jag är cancerfri.

En liten röst långt inom mig säger att faran inte är helt över. Annars skulle jag väl inte behöva uppföljningsbesöken flera gånger per år?

Tumören var 9 cm stor och hade börjat växa in i livmoderväggen. Men inte tillräckligt långt. Hade den nått halvvägs in i muskelväggen som är 25 millimeter tjock, hade jag behövt cellgifter. Nu slapp jag det.

Jag är en av de lyckligt lottade. Jag är inte den femte kvinnan. Hon som dör av sjukdomen. En av fem.

Historia och födelsedagar

Lördag 8 oktober 2016:

Sedan länge var biljetter beställda till ett föredrag av Herman Lindqvist på Mariefreds slott. Syster och systerson, pappa med fru och mamma och jag. Det var systersonens 25:e födelsedag och vi hade inte firat min 50-årsdag vintern före så pappa bjöd alla på födelsedagsmiddag. Det var en trevlig kväll. Pappa och hans fru skulle bo över på Mariefreds värdshus och åka långsamt hemåt dagen efter. Jag ville inte förstöra deras vistelse, men berättade för och förberedde min "styvmor" på att jag skulle ringa snart och berätta för pappa, så att hon kunde vara i närheten.
Jag var fortfarande i mina dödstankar denna kväll och kände mig utanför när de andra skrattade och hade roligt. De hade en framtid tänkte jag. Själv var jag allt annat än säker. Trots all lovande statistik.
Och jag visste också om oron som låg bakom en del av skratten.
Som min syster sa en dag i telefon:
- Man tänker ju på det hela tiden.

Det är så här, mamma...

Fredag 7 oktober 2016:

Sedan kvällen innan, när jag höll på att bryta ihop för att jag inte berättat för mamma om cancerbeskedet, visste jag att jag inte kunde vänta mycket längre. 

På torsdagen hade jag haft feber och det hettade över skuldror och armarna. Tänkte "cancer". Så här i efterhand tror jag att det var psykosomatiskt. Sa till mamma att jag kände mig förkyld och att jag kanske inte skulle jobba nästa dag. Sanningen var den att jag redan mejlat min chef och förklarat.  

På fredagen tog vi en promenad ned till hamnen, mamma och jag. Där vi satt i det fantastiska höstvädret, med en sol som lyste varmt, berättade jag att jag skulle få en hysterektomi.
- Å vad bra, sa mamma. Då slipper du det där eländet med blödningarna.
Jag tog hennes hand i min och sa:
- Jo, det är så här, att de hittade något därinne när proverna togs.
Mamma tittade fast på mig. Hennes ansikte spänt.
- Det är en tumör, men den tar de bort och sedan är det antagligen bra med det. 

Jag berättade om sjukdomen Livmoderkroppscancer, att de allra flesta blir helt återställda. Jag drog fram allt positivt. Att den bisittande distriktsläkaren sagt att det såg ut att vara tidigt upptäckt (även om jag inte har en aning om vad hon grundade det på). Att 80 blir helt friska och 7 procent lever längre än 5 år om sjukdomen är spridd och kronisk.
Jag kände det som att jag förmedlade lugn. Mamma verkade ta det bra, men berättade senare att chocken tagit grepp om henne. Hon kunde knappt ta in det jag sa. Hon frågade och jag förklarade om igen. 

Vi satt där ett tag. Jag förklarade att jag inte var orolig.
- Och skulle det nu vara det värsta så dör vi kanske samtidigt, skojade jag, för mamma har de senaste 15 åren påmint mig att hon kan dö närsomhelst. För att förbereda mig.
Hon log blekt.

Vi gick in på kaféet och tog varsin öl, vilket inte hör till vanligheterna. 

När min syster ringde mamma där vi satt (utan att veta att jag berättat något än) och frågade mamma hur det var, kunde inte mamma fortsätta prata. Hon började gråta och lämnade över telefonen till mig. Jag tog hennes hand och tittade på henne medan jag talade med min syster en liten stund och lade sedan på.

Man är sin mammas barn även om man fyllt 50. Mamma-ansvaret kan inte vila stilla. Jag var tvungen att berätta. Mest för att det inte skulle vara bra att kanske få ge ett värre besked senare. Nu finns det fortfarande gott hopp. Men nu låg det tunga även på hennes axlar. Det kändes inte rätt. Ändå hade alternativet inte heller varit rätt.

Tillägg: Fortfarande, år efteråt, säger hon åt mig då och då, att jag måste berätta direkt om något skulle hända igen. Har dåligt samvete för att jag inte berättade första dagen, efter det allra första telefonsamtalet. (redigerat 191228)

Bara glädje (nästan)

Fredag 21 oktober 2016:

Har några sista dagar innan det är dags att checka in på sjukhuset för operation på onsdag. 

Idag blev det en dag i Stockholm med besök på Stockholms slott och utställningen Kungliga brudklänningar 1976-2015. Fick ett gosedjur som tröst. (En liten mjuk hund som kommer att följa med mig till sjukhuset och kommer att vara det första jag ber om efter operationen. Man får väl lov att vara lite barnslig när man är sjuk?) 

Nästan inga tankar på det där ordet på c. Förutom på morgonen. Svängde förbi vårdcentralen som också är min arbetsplats då och då vid sidan av studierna. Kirurgen ville ha min blodgrupp med mera inför operationen. Kollegan i luckan frågade hur det var med mig och jag kunde ärligt säga att det är bra! 

Undersköterskan som tog blodprovet är en god vän på arbetsplatsen. Jag berättade om cancern och hon berättade att hon själv är ett levande bevis på att det kan gå bra. Trots att hon hade magen full av metastaser är hon nu så cancerfri man kan bli. Återfall går aldrig att vara helförsäkrad mot.
Jag fick många kramar och uppmuntrande ord från alla jag träffade.

Min kontaktsköterska mejlade tillbaka att jag ska infinna mig till operation på måndag och de hör av sig om det blir någon ändring. Det vill säga om cellanalysen inte blir klar eller visar på spridningsfärdiga cancerceller.

Nu lyssnar jag på Peter LeMarc sjunga Tunna tråden på teve, om hans frus kamp mot febern som cellgifterna orsakat. Han har också haft cancer, sedan hans fru.

"... den tunna tråden mellan att finnas och ett stort ingenting. "

Jag är glad att jag inte tror på ett stort ingenting, men det hade varit okej det också.

Det gör mig så ledsen, alla de som kämpar och lider i denna sjukdom. De som tvingas släppa den sista gnuttan av hopp. Som måste ta adjö av sina unga barn. 

Det borde inte få finnas. Borde inte få ske.

Tredje dagen

Torsdag 6 oktober 2016:
Mamma ringer från bussen. Hon är på väg hem från Stockholm där hon har opererat sitt öga och hon känner sig lite vinglig. Vi går och äter dagens på restaurang. Jag har ännu inte berättat något. På kvällen ser vi en film på teve.
Under eftertexterna sjunger Lahle En stund på jorden:
"jag fick hålla dig i handen
när du fick lämna dina drömmar
och försonas sen med tiden
jag fick se dig tacka livet
trots allt
nu kan vi säga
att vi har varit på jorden
säga, jag var där...
ja, jag var där
hur underbart var det
hur underbart var inte det
jag var nära, jag var nära,
jag var nära, jag var där
en stund på jorden,
en stund på jorden
jag var nära, jag var nära,
jag var nära, jag var där
en stund på jorden, en stund på jorden".

Jag sitter där med min hemlighet. Går in i badrummet med ryggen mot mamma så att hon inte ska se mina tårar. Gråter vilt och tyst. Det är inte för mig själv jag gråter utan för min stackars mamma som inte ska behöva mer sorg i sitt liv. Torkar mina tårar och går ut och spelar oberörd igen. Låtsas vara som vanligt.
 

Jag hittar Facebook-gruppen Cancertjejer. I mitt inlägg märks att jag förbereder mig på det värsta: "Hej, jag heter K, är 50 år och bor i Sörmland. Tack för att jag får vara med här bland alla er fantastiska människor som kämpar på med styrka och mod.
Jag på vanligt gynbesök för en månad sedan och nu vips har jag livmoderkroppscancer. Ofattbart. Ni vet hur det känns, det vet jag.
Jag börjar så smått inse att detta bara är början på en lååång  (förhoppningsvis för alternativet är sämre) resa. Hade det bara varit jag hade jag nog känt mig rätt ok med det här. Det är de anhöriga jag oroar mig för, särskilt min mamma 78 år som just återhämtat sig från stroke till något som liknar hennes gamla "jag". Vi står varandra mycket, mycket nära och jag har inte sagt något till henne ännu. Fick diagnos i tisdags 4 oktober, idag torsdag 6 oktober. Efter datortomografi vet jag kanske mer om spridning. Om cancern inte är spridd hoppas jag få besked om det snart så att jag kan berätta utan att krossa henne total. Det kan ta tid vad jag förstår? Hur var det för er?
En annan sak jag vänder och vrider på  huvudet är hur jag ska göra med en fem veckors praktik som jag ska påbörja på måndag. Eftersom jag enligt läkaren ska få en radikal hysterektomi inom en månad så lär jag ju bara hinna några veckor. Om det blir ett trist besked efter röntgen och operation vill jag ha ägnat dessa sista lugna veckor åt att göra roliga saker med mina närmaste. Hur hade ni valt utifrån era egna erfarenheter?

Tack vare ett antal möten jag haft i livet med människor som haft nära-döden-upplevelser  (japp, tunneln och ljuset och sånt) är jag inte så rädd för döden utan tror att det blir helt okej när det händer en dag, förr eller senare. Om det blir nu och inte vid 70 gör ju inte så stor skillnad egentligen. Ske ska det ju, det vet vi alla. Men vad jag vill komma till, är att det bästa stöd jag kanske kan ge i den här gruppen, är att vara en vän att samtala om döden med. Det jag har att berätta brukar ge tröst. Det är definitivt en stor tröst för mig själv nu när jag tvingas se The Big D i vitögat. Har oförklarlig feber, det hettar i huden på ett sätt som det aldrig gjort förut. Det värker högt upp i ryggen sedan några veckor. Magen molar. Fyra av fem botas från livmoderkroppscancer. Jag kan mycket väl vara den femte kvinnan. Å andra sidan är man kanske alltid övertygad att man ska dö efter en cancerdiagnos?
Nu ska jag sluta skriva för den här gången. Godnatt och dröm vackra drömmar."

 

Någonstans skriver jag: 6 okt
"Jag fick besked om livmoderkroppscancer i tisdags. Nu torsdag. Det värsta blir att behöva berätta för min mamma. Vi står varandra mycket nära och detta kommer att förstöra resten av hennes liv känns det som. Hon gick igenom cancereländet när hennes man fick lungsäckscancer och han avled 2011. Ska hon nu behöva följa mig också."

 

Mina anteckningar denna dag:

Fuck cancer
Fucked by cancer
Fuck bye bye cancer

 

Så länge man är här så är man här.

 

Mitt liv ska inte vara sjukdomen.

 

"One shouldn't leave this life without a sence of completion." Mr Holmes/Ian McKellen.

 

I mitt huvud pågår en dödsdans med orden: Min livmoder har aldrig hyst ett barn, en livsfrukt. Det i sig gör mig till en i riskgruppen. Fuck cancer, heter det. Men jag är i sanning fucked by cancer och dess frukt växer i min livmoder. Men den ska fan aborteras.